Matkriget debatteras vidare i DN, den här gången genom en ny synvinkel från Miriam Sjöholm. Trots att hon bara är 21 år har hon en mängd erfarenhet och kloka funderingar kring mat. Hon har jobbat på mjölkgård i Turkiet, på restaurang i London och är på väg till Nepal för att plocka kaffe. Drömmen är att utbilda sig till gastronom och fortsätta läsa antropologi och matkultur på Stockholms universitet.
- Jag tror inte på några dieter alls, självklart behöver vi både fett och kolhydrater. Det finns många mycket viktigare frågor att diskutera kring mat, som miljön, hållbarheten, djurhållningen och tillsatserna, säger Miriam till DN.
Det stora matintresset har hon fått hemifrån, hemma hos Miriam samlades familjen i köket, de åt alltid middag tillsammans och alltid lagad mat.
- Middagarna var ryggraden i vår familj, själva stöttepelaren. Och vänner var alltid välkomna.
När Miriam var tio år blev hennes far hjärtsjuk. Han drabbades av stroke när hon var fjorton och dog när hon var sexton. Även här blev maten viktig. Och tröstande.
– Visst var det tunga år när pappa var sjuk, men vi hade alltid maten tillsammans. Den blev ännu mer central och höll ihop familjen. Allt viktigt hände runt köksbordet hemma hos oss. När pappa hade dött, jag var sexton år då, minns jag att vi satt uppe hela natten vid köksbordet, tillsammans med vänner som kom och gick, och åt. Jag minns vad vi åt också, pasta, och pepparkakor och en banankaka, tror jag. Mamma trodde mycket på närhet, på att göra saker tillsammans. Hon sa, ”nu ska vi äta gott, vi ska inte glömma att njuta”.
Så fint. Och klokt.
- Jag tror inte på några dieter alls, självklart behöver vi både fett och kolhydrater. Det finns många mycket viktigare frågor att diskutera kring mat, som miljön, hållbarheten, djurhållningen och tillsatserna, säger Miriam till DN.
Det stora matintresset har hon fått hemifrån, hemma hos Miriam samlades familjen i köket, de åt alltid middag tillsammans och alltid lagad mat.
- Middagarna var ryggraden i vår familj, själva stöttepelaren. Och vänner var alltid välkomna.
När Miriam var tio år blev hennes far hjärtsjuk. Han drabbades av stroke när hon var fjorton och dog när hon var sexton. Även här blev maten viktig. Och tröstande.
– Visst var det tunga år när pappa var sjuk, men vi hade alltid maten tillsammans. Den blev ännu mer central och höll ihop familjen. Allt viktigt hände runt köksbordet hemma hos oss. När pappa hade dött, jag var sexton år då, minns jag att vi satt uppe hela natten vid köksbordet, tillsammans med vänner som kom och gick, och åt. Jag minns vad vi åt också, pasta, och pepparkakor och en banankaka, tror jag. Mamma trodde mycket på närhet, på att göra saker tillsammans. Hon sa, ”nu ska vi äta gott, vi ska inte glömma att njuta”.
 |
| Bild: DN |
Så fint. Och klokt.